Nu i januari blev det åter aktuellt för min käre sambo att börja jobba på annan ort igen, efter att varit hemma ett halvår, tom tagit tjänstledigt för att kunna vara hemma med familjen, pga min rehabperiod efter stroken.
Då, när det gått ett dygn, börjar jag känna mig ensam, den eftersträvade egna tiden, kändes inte så lockande..
Försökte att se filmer jag inte sett, vara mer på sociala forum, prata i telefon, träna hjärnan (via spel) , äta nyttigt, - gick väl sisådär ;). Gjorde rutiner av vardagen för att komma ur min ensamhet o tristess..
Många år sedan jag kände så här, men fick nu den erfarenheten, att ensamhet kan vara lika jobbigt som att känslan av att ha för lite utrymme för sig själv.
 |
Leo |
"Tack vare mina katter o hundar som höll mig sällskap, blev det skratt här hemma varje dag, ändå!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar